-

Idag har jag slösat pengar på bland annat:

_ en bok till skolan som jag kommer ha under den här kursen som är 9 veckor lång. boken kostade 439 kr. känns jävligt ovärt.
_ två halsdukar
_ två presenter
_ huvdvårdsprodukter
_ en lampa
_ en brosch
_ boken "smuts" av Katarin Wennstam
_ en flaska vin

När jag satt på tunnelbanan på väg hem kom jag på att jag skulle köpt hörlurar till min ipod eftersom katterna tuggade sänder mina för flera veckor sen och jag har inte orkat köpa nya. Men eftersom jag var hungrig och kände mig fattig efter allt shoppande så åkte jag hem.

På vägen hem från tunnelbanan såg jag en man i övre medelåldern komma gåendes mot mig. Jag betraktade honom, tänkte att han hade ganska ful ansiktsbehåring och skitfula skor. När han passerade mig och jag kände hans doft höll jag på att ramla omkull.
Nu tror ni säkert att det var för att han luktade kiss eller något annat vidrigt, men det var för att han hade på sig exakt samma parfym som min högstadiecrush alltid hade.
Jag blev helt knäsvag och hjärtat tog ett extra skutt för jag kommer precis ihåg hur han doftade och hur jag sög i mig doften av honom varje gång vi satt nära varandra på lektionerna. Hur den där doften sitter kvar i minnet och att jag har upplevt samma sak flera gånger tidigare, när andra män har passerat mig på stan, och jag känner alltid likadant: lite yr, lite knäsvag, lite som om jag vore 15 igen.

Inte för att jag är kär i den här killen fortfarande, men jag blir så glad varje gång jag känner den där doften och påminns om hur det var att vara fjorton och jättejättekär utan att visa eller säga det, och det gjorde liksom ingenting. Det spelade inte så stor roll att vi inte var ett par för vi var ganska bra kompisar och umgicks ofta, speciellt sista året i högstadiet, så jag fick träffa honom nästan varje dag och känna hans doft och få honom att skratta och le det där otroligt fina leendet och jag kunde sitta bakom honom på lektionerna och stirra på hans nacke och fantisera om hur det skulle vara att placera små, små, lätta kyssar där.
Det var inte en särskilt olycklig kärlek även fast det var en obesvarad sådan. Jag kan faktiskt inte minnas särskilt många gånger som jag har gråtit över honom. Om man bortser från första månaden då jag precis blivit kär i honom och han deklarerade att han var intresserad av min dåvarande bästis som i sin tur inte hade minsta intresse för honom. Då var jag ledsen. Men det gick över snabbt, när han inte fick respons från henne och hon hittade någon att vara tillsammans med och allt blev normalt och jag fortsatte tråna med lycka i hjärtat.

Under hela högstadietiden sa jag aldrig något och när jag sen visade hur jag kände för honom på midsommarfesten sommaren innan gymnasiet och han vänligt men bestämt förklarade att han tyckte att det var bäst att vi bara var vänner så brast mitt hjärta och det gjorde så fruktansvärt ont, för jag hade ju ändå någonstans hoppats på att vi skulle få varandra, bara jag tog mod till mig och sa hur jag kände. Jag tänkte att han kanske gillade mig på mer än ett sätt eftersom jag hade hållt mig i hans närhet under en längre period och det faktiskt var så pass lätt att prata och umgås med honom. Men vi var bara kompisar.

Sommaren gick, vi började på olika gymnasieskolor, slutade träffas och när jag senast såg honom för en månad sen så hälsade vi inte ens på varandra.
Jag vet inte riktigt varför.