hej?

Det svänger åt olika håll hela tiden. Ena skunden nere på djupaste botten och livet är inget annat än tragik och värsta sortens sorg. För att i nästan tycka att jag kanske är lite stark ändå, att jag kommer klara det här galant, att jag faktiskt redan har klarat av en stor bit av det och hoppas på att det ska gå över och bli bra så snart som möjligt. Att jag ska börja må okej igen.

Att få prata prata prata ut om allt, tjata om samma saker tusen gånger med samma människa, gråta, skrika, bli tröstad och omhändertagen är vad jag behöver för att överleva just nu. Ventilera och ställa dumma frågor och framstå som den idiot jag är. Jag försöker låta bli men det är svårt när man står med en näve trasigt hjärta som man förtvivlat kramar hårdare och hårdare för det gör mindre ont att ta sönder hjärtat själv än vad det gör att få det krossat av dig.

Jag behöver få vara jobbigaste tjejen i stan just nu. Och jag behöver en och annan ordentlig kram på jobbet när det känns som att allt bara håller på att falla isär och jag bara vill sätta mig ner rakt och upp ner på golvet och gråta som ett litet barn.