jag hittade det här på min dator. satt vid mitt köksbord och skrev det en vecka efter att jag hade flyttat in i nya lägenheten

"Jag är så trött på att vara arg.

Jag är arg på hela världen. Arg på mig själv för att jag gör fel beslut, arg på alla som någonsin har sårat mig, arg för att pengarna inte räcker till, att folk är så otrevliga. Arg och arg. Det tar så mycket energi att gå runt och vara arg jämt. Att vara bitter. Men man blir bitter när man inser att man är 21 år och aldrig riktigt stått helt på egna ben. Alltid haft någon att luta sig mot: en pappa, en syster, en vän, en lärare, en kärlek, ett husdjur. Alltid har det varit någon som jag har förlitat mig på ska ta hand om mig, trösta mig, få mig att må bättre när jag är ledsen. Aldrig någonsin, inte en endaste futtig liten jävla gång, har den personen varit jag. Jag har aldrig förlitat mig på mig själv, alltid på andra.

Att vara 21 år och avsluta ett två år och sex månader långt förhållande med killen som varit ens trygga solida stomme i livet är som att födas på nytt. Och inte på det positiva sättet. Utan bara på det där läskiga sättet. Man kommer till en helt ny värld, med nya människor och det som man levt i så länge, när det som man tagit för givet, det som skulle vara i evighet plötsligt är borta då blir man helt jävla livrädd.
Och frågorna börjar komma. Vem är jag? Hur ska jag klara mig ensam? Vet jag ens om hur man är ensam? Nej, det gör jag inte. För jag kommer från ett hem där det alltid fanns systrar, vänner, pojkvänner och andra runt omkring. Man drog en suck av lättnad om man fann att man var hemma ensam i mer än tio minuter för sen drog cirkusen igång igen med ljud och rörelse. Att gå från ett rörigt, livligt hem till ett litet, men stabilt hem tillsammans med käraste pojkvännen var en ganska lätt övergång. Lite skakigt, men utan större problem för man har någon vid sin sida, även om det kändes läskigt, så fanns han där för att hålla mig i handen.

Men vem håller mig i handen nu? Jag själv? Det går ju inte, det skulle se oerhört dumt ut. Jag måste klara mig i livet utan handhållning. Utan ryggstöd, simdynor, stödhjul. Måste lära mig stå själv. Gå själv. Leva själv.

Jag är arg för jag känner att jag inte riktigt har energin just nu till att ta hand om mig själv, men jag har inget annat val. Jag är så trött på mig själv. Trött på att vara svag, trött på att försöka trösta mig själv samtidigt som jag tänker ledsamma tankar om hur allting var bättre förr "när jag hade någon". Trött på mig själv och arg på mig själv för att jag har upptäckt att jag inte är den där fantastiska kvinnan som jag trodde att jag var. Att jag inte är så självsäker, stark och trygg i mig själv som jag trodde när jag var yngre. Att jag hade bättre självkänsla när jag var femton än vad jag har när jag är tjugoett känns som ett hån. Ett skratt rakt upp i ansiktet. Skrattar mig själv rakt upp i ansiktet. Det är jag också arg över. Fy fan vad taskigt att göra så. Skratta åt sig själv."

Herre, om man jämför med det så är jag ju inte alls bitter idag. Jag har ju badat, läst bok, tagit en promenad och ätit god middag i sällskap med mina bästa vänner. Hur kan man ens komma på tanken att vara på lite dåligt humör då?