bandithagen

Exet håller på att flytta från vår gamla lägenhet. Han ringer mig och säger att jag har lite saker kvar där. Undrar om jag ska komma och hämta det. "Hämta? Där? I vår gamla lägenhet som vi bott i tillsammans så himla länge? Vår gamla lägenhet som jag älskade så himla mycket och som han varit i tillsammans med sin nya tjej?" Jag vill inte sätta min fot där igen. Jag har flyttat, jag har börjat mitt nya liv för länge sen. Jag har lämnat Bandhagen.
Det är hundra år sen jag var där senast. Det är hundra år sen jag stod där mitt i mitt eget flyttkaos med kartonger och påsar kring fötterna och miljoner tårar strömmande ner för kinderna. Det är hundra år sen jag kände "herregud, jag dör, jag klarar inte av det här, det är ju här jag har hela mitt liv, jag kan inte lämna hela mitt liv, lämna honom, jag är så jävla rädd". Jag grät hela vägen till nya lägenheten. Pappa körde bilen tyst utan att säga något. Gav mig en pappernäsduk och klappade mig på kinden. Elina packade upp alla mina saker. Jag satt tyst i min säng och fattade inte vad jag gjorde på andra sidan stan i en främmande lägenhet som jag skulle bo i alldeles ensam.

-Nej, jag tänker inte hämta det. Släng det i så fall.
-Men flyttstädningen då?
- ....
-Ja, vi måste ju städa. Allt katthår. Du måste ju hjälpa mig med det.

Jag har flytta, vill jag skrika. Men istället lägger sig en liten tår under mitt öga och en otäck klump växer i magen, för jag vill inte tillbaka dit, jag vill inte minnas hur lyckliga vi var. Hur olyckliga vi var. Hur mycket vi har skrattat och skrikit och bråkat och älskat. Det är inte bara en lägenhet att städa för mig, det är mitt första riktiga hem, min första riktiga kärlek och allt annat som är och var viktigt för mig.

Ja, det går jättefint och bra att träffa honom och vara vänner och det är inget konstigt med det. Men jag får panik av tanken på att återvända. Jag har flyttat, jag har lämnat det där. Och jag är alldeles för blödig och emotionell och vissa skulle säkert klara en sån här grej galant. Jag kanske också gör det, vad vet jag. Själva tanken på att kliva innanför den dörren får mig bara att bli så himla svag.

Och huvudvärk fick jag också.