och där dog peppen

Känner mig ensam för första gången på hundra år. Känner att den där varma famnen mer än gärna hade fått vara här just nu istället för där borta. Gillar inte att känna mig ensam. Gillar inte att längta efter pussar och kramar och kel och smek och sen gå och lägga mig själv i min säng i min kalla lägenhet. Gillar inte att det är så tyst ingen musik eller tv bara för att jag behöver tyst just nu för jag är trött i huvudet och det är mycket ljud hela tiden varje dag men herregud nu är det så tyst att det enda jag hör är kylen som brummar lite och bilarna på gatan utanför och katterna som då och då kurrar lite och kraffsar lite och jag klappar dom och pratar lite men slutar prata för det låter så konstigt att höra min röst när det är så tyst och man är ju ingen galen kattant heller som sitter och samtalar med katterna hela kvällen och vad fan jag vill ju bara att någon ska klappa lite på mig ikväll säga att jag är fin och bra och att jag är den personen som han vill vara med allra allra mest i hela stora vida världen. Jag, som är viktigast, och ingen annan. Jag, ensam, och ingen annan. Ingen som klappar.

Har stor jävla lust att gråta lite, men jag är inte riktigt där ännu. Har stor jävla lust att sluta vara så fruktansvärt utlämnande och sluta vara så jävla sjåpig och bara vara glad och stark som jag är alla andra dagar i mitt nya fantastiska liv. Men just nu, i tio minuter, så dog peppen. Andra dagar hyllar jag ensamheten, höjer den till skyarna, men inte nu, nu hatar jag ensamheten i en halvtimme eller så och sen är det bra igen. Sen blir det bra igen.