CARPE DIEM OSV

På tunnelbanan på väg hem satte sig Steve Zissou på sättet mitt emot mig. Likadant skägg, likadan mössa och en ryggsäck med två par simfötter hängades på vardera sida. Ungefär 30 år yngre än Steve, men annars en hygglig kopia.
Jag tänkte genaste: Carpe diem! Säg något vitsigt, du har ungefär hundra öppningar här!

Efter halva resan tänkte jag att han säkerligen skulle gå av samtidigt som mig och knalla till badet som ligger i närheten av min lägga.
Efter två tredjedelar av resan hade jag samlat tillräckligt med mod för att våga lägga fram den vitsiga kommentaren. Det hade jag inte. Jag blev så nervös att jag höll på att spy. På riktigt! (Fast det skyller vi på magen för).
När vi nästan var framme fick jag lite panik för att jag blev så stressad. Våndades lite över mitt otvättade hår och osminkade fejja och ba: CARPE DIEM NURÅ, FÖR FAN!!

Men nä, det gick inte, inget carpe diem inte. Sen gick vi av samtidigt, gick jämte varandra och jag ba: ååh Steve, om du bara visste vad som pågår i mitt lilla kaotiska huvud. Du och jag och båten och barnen och hunden och katterna och din besättning och lyckliga i alla våra dagar.