:c

"Är du ledsen?"

Det hörs visst ganska tydligt. Jag försöker låta glad och pepp men telefonen lyckas inte dölja tonen jag har på rösten. Behöver bara vänta på att tvättmaskinen ska bli klar och väskan packad och kroppen påklädd och sen åker jag kommunalt och om jag har tur så vågar jag och har jag ännu mer tur så går det inte åt helvete.

Det är bara det att jag känner mig så liten. Och feg. Och ynklig. Och dum. Vill ha starka armar som håller om och mjuka händer som klappar på kinden. Två dåliga dagar känns som en evighet när man knappt har haft en enda på flera månader.