händer sånt här på riktigt?

Vaknade på söder vid nio imorse och bestämde mig för att ta en promenad längs med Årstaviken. Traskade ner för backen som leder förbi kolonilotterna och mötte ca 100 joggare som liksom jag vill passa på att njuta av solen när den väl visar sig för oss. Efter att ha vandrat ca tio minuter möter jag en glad gubbe i gul träningsoverall som glatt hälsar godmorgon!

- Godmorgon, godmorgon, hälsar jag tillbaka
- Har du tid två minter? undrar glada gubben
- Ehm, ja?
- Jo, så här är det! Jag är född 1920, fyller alltså 90 år nästa år. Jag börjar varje dag med en promenad kring Årstaviken, sen cyklar jag runt på andra sidan på eftermiddagen, tillbaka över nya bron. Jag äter inga mediciner och jag är fullt frisk. Sen gör jag en annan sak varje dag, vet du vad det är?
- Nä?
- Jag läser dikter av Harry Martinsson! Och nu tänkte jag läsa en dikt på ca en halv minut för dig.
- Åh, vad trevligt!
- Den heter "Lövfällningen" och passar så bra nu på hösten:

Trädet pressas av vinden att bekänna höst.
Det realiserar guldgult på marken vad det använt för sin sommarlevnad.
Snart har alla träden tvingats
att ge upp spelet för året.
Det har plötsligt blivit modernt med nakna grenar.
Svampen som nu förstår vad klockan är slagen
utbjuder pösande röd sin bulle medan den är färsk.

- Vad fint! utbrister jag och ler stort. Tack ska du ha, vilken bra start på dagen!
- Menar du det? Vad glad jag blir.

Sen presenterar vi oss ordentligt och jag ger honom en kram och sen önskar vi varandra en fortsatt trevlig dag. Och jag vandrar vidare med värdlens största leende och tycker att världen är ganska fin ändå. Surrealistiskt men fint.
Tack Gunnar!