lunch på eftermiddagen

Var på lunch hos min bästa faster idag. Ytterligare en faster (med karl) + kusin + kusinbarn var där. Vi åt och pratade och jag fick hålla bebisen som dreglade på mig, sen drack vi kaffe och åt små äppelkakor som var gudomliga. Skrattade åt livets elände och skvallrade om släktingar.

Helt plötsligt började alla prata om döden. Om farmor som är död, farfar som dog för länge sen. Jag gillar inte när folk pratar om döden och nämner människor man känner som gått bort. Speciellt inte när man min bästa faster pratar om döden för då är döden så närvarande, som om den ligger och lurpassar runt hörnet redo att knycka tag i någon. Jag kan inte föreställa mig en värld utan henne, min bästa släkting. Kände att jag ville gå ut och sätta mig i bilen och gråta.

Men då sa fasters man att "73 är ingen ålder när man tänker bli minst 100 år!". Och det har han ju rätt i. Och kusinbarnet jollrade något gulligt som lättade upp stämningen. Sen var det inte mer med det.