...

Läser Mikael Niemis bok "Mannen som dog som en lax" och längtar något fruktansvärt till Kaunisvaara. Längtar efter farmor, efter fastrar och farbror, kusiner och myggen.
Längtar efter att svettig få kravla fram på en fuktig myr och finkamma den i jakt på hjortronen, skogens guld, och provsmaka vartannat för att se att de verkligen är mogna. Alla jag smakar på ska smaka sol, skog och luft. Ligga och vila på myren efter flera timmars plockande och se på när mina glada släktingar äter rå falukorv och kokar kaffe, pratar meänkieli med varandra och inte låter sig irriteras av alla tusen blodtörstiga mygg. Det är bara jag som ska slå efter myggen, jag som inte är en riktig tornedaling, som inte är van vid den sortens enerverande sällskap.

Och jag längtar efter att springa igen. Har inte sprungit på evigheter, känner mig slö och lat. Tänker hela tiden att "imorgon, då ska jag faktiskt", när jag inte borde tänka alls, utan bara snöra på mig löparskorna och ge mig ut för att lunka. Inte springa långt, inte springa snabbt, inte pressa för mycket, bara jaga bort rastlöstheten ur kroppen och rensa kroppen med blod som snabbt sköljs genom armar och ben.

Men mest av allt längtar jag efter lite stimulans. Något att aktivera hjärnan med. Någon sorts utmaning. Jag vill plugga, få läxor, behöva tänka för en gångs skull istället för att bara traska på och göra samma gamla vanliga arbetsuppgifter, på jobbet och hemma. Räkna kassor, hjälpa kunder, beställa varor, diska, tvätta, tömma kattlådan. Min hjärna går på tomgång och skriker efter ett språk att lära sig, matematiska whatever att traggla med, dilemman att fundera över. Men jag vet inte exakt vad. Och jag vet inte hur. Hur börjar man plugga efter ett uppehåll? Jag känner mig rädd och osäker och allt känns fel.
Jobbet känns så oerhört fel, Stockholm känns så oerhört fel, kroppen känns mest fel av allt och jag känner mig dum som inte gör något åt saken. Som inte hjälper mig själv en bit på traven. Något litet borde jag kunna ta tag i för att slippa känna mig så nergången och seg, så sliten och tråkig. Det hjälper inte att böla och vara sur på jobbet, det hjälper inte ett dugg.

Känner mig rastlös i kroppen, rastlös i fingrarna, rastlös i hjärnan.
Hur länge får man vela innan man bestämmer sig för vad man ska göra med sitt liv?