inte okej/väldigt okej

Inte okej att jag fortfarande har feber, efter en vecka. Verkligen inte heller okej att det gör ont i hela huvudet varje gång jag hostar. Känns liksom som om hjärnan studsar mot vassa kanter.

En sak som är väldigt okej och mycket uppskattad är att Malle ringde mig igår på kvällen för att höra hur det var med mig. Hon sa inte så mycket, det var mest jag som hulkade och snyftade och förklarade och frågade. Men det var precis det jag behövde. Prata osammanhängande och veta att någon sitter på andra sidan luren och försöker hänga med och faktiskt bryr sig och blir uppriktigt ledsen av att jag är ledsen.
En barfotapromenad och lite glass på det så är jag nog ganska tiptop skulle jag tro.

Jag har gett mig själv helgen att vara ynklig och patetisk. Sen orkar jag inte mer. På måndag ska jag försöka starta upp den där nya Hanna som var på väg ut för ett tag sen men som fegt kröp tillbaka in i sitt skal. Lära känna henne lite.