Ibland så inbillar jag mig att Syster och Svea inte är kompisar längre. Att dom slutat tycka om varandra, att dom slutat tycka om mig, att dom hatar mig för att jag försvann från dom hela våren och försommaren, att det är därför Syster brukar ligga och trycka under sängen och vägra komma fram när jag lockar på henne, att det är därför Svea tuggar sönder mina ägodelar.
Men sen lägger dom sig båda nära mig när jag ska sova, Svea pussar på mig, Syster spinner. Ibland somnar dom och katt-snarkar. Ibland katt-nyser dom på mig. Då känns det bra, då känns det som en fin liten familj.
Det är klart att man måste få sura lite och vara ifred ibland, även om man är katt.
(och nu har jag äntligen börjat höra/känna skillnaden på dom, så trots att det är mitt i natten så vet jag om det är Syster eller Svea som kommer och lägger sig för att gosa med mig)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
men alltså EEEH ovan med katter eller??!?! katters personlighet ÄR JU att vara sura och dissiga!!! that's why we love them, inga töntiga knähundar som ba "matte plz love me, i love youuuu"
SvaraRadera