"det är inte synd om dig"

För exakt tre år sen vaknade jag i min säng med en ruffsig kille brevid mig och pirr i hela kroppen. Han kysste mig kvällen innan och jag blev så kär. Han kysste mig på morgonen när jag följde honom till bussen och efter det var det vi. Vi blev ett par. Och jag kände mig lycklig. Ibland kände jag mig olycklig, kände mig halv, ofärdig, outvecklad. Visste inte om jag passade in i paret längre, visste inte vad jag ville.
Efter två och ett halvt år gav jag upp. Gjorde dumma saker, föll för dumma ord som inte betydde någonting. Ljög och lurades, trampade på tår (speciellt mina egna) och sket i att jag gjorde allt så fel man bara kan göra. Mitt liv försvann och jag var tvungen att hitta ett nytt.

Och det är inte synd om mig för att det blev som det blev. Inte alls, men ibland vill jag så gärna att det ska vara det. Gick runt igår och KÄNDE EFTER precis hela dagen, men den där känslostormen kom liksom aldrig. Ville bara känna hundra saker, kaos i hjärnan, för om jag inte känner det så betyder det väl att jag inte har känslor kvar? Och det har jag väl? Jag kan ju inte redan ha glömt, så lång tid har det ju faktiskt inte gått? Är det pausen som gör så fruktansvärt mycket nytta?

Visst, det kändes lite ledsamt och sorgligt att gå och lägga sig ensam igår, men vad fan är ledsamt och sorgligt jämfört med ligga på golvet och skrika av smärta och inte kunna andas för hjärtat är helt krossat? Att inte kunna röra sig? Ingenting. Jag mår ju ganska bra nu. Väldigt bra skulle jag nog vilja säga.
Ganska stabil, nöjd med ensamheten, tystnaden, självständigheten.

Men jag saknar ju honom. Min kompis. Och jag önskar att jag vore stark nog att orka träffa honom, orka bli kompisen jag så gärna vill vara, men det är jag inte.
Men det är fan inte synd om mig. Inte någonstans.