jag är sur

Från första sekunden jag slog upp ögonen idag, kvart i fem, har jag varit sur som ättika. Gruffat och murrat och svurit och tagit djupa andetag för att inte tappa fattningen helt.
Kollegan sa att han inte hade märkt av min surhet alls på hela dagen, det tar jag som ett tecken på att jag har lyckats sköta mig bra, gömma undan det. Bra jobbat.

Men ändå, sur.

Vem slänger en använd tops på marken? Snuskigt. Varför skäller man ut kassören utan livsglädje istället för att peppa henne? Varför pratar man så sjukt släpigt och långsamt över telefon så att den sura personen i andra änden håller på att tappa tålamodet och nästan skrika "men prata tydligt gubbjävel, ta ut snusen och artikulera!"? Det är tur att jag har någon sorts spärr som gör att jag väldigt sällan kan vara otrevlig i tjänsten.

Hade dessutom ont i halsen när jag vaknade imorse så jag tänkte att det var bästa att skippa träningen, man vill ju inte insjukna. Nu ångrar jag det bittert. Träning hade fått mig på bra humör. Mästerkocken hade nog också fått mig på bra humör men han var visst upptagen. Det är ju typiskt.

Och inbjudande sms om öl har man skickat till folk, ingen nappar. Det är ju också typiskt. När det är så fint väder och allt. Har i alla fall potatismosen i kylen som blev över efter min och Hannas matlagning igår, så jag slipper gå hungrig. För inte tänker jag ställa mig och laga mat, då bränner jag mig säkert bara.

Tur att jag har balkongen, solen och boken.
Tur att det är en ny dag imorgon.

Mvh
Surkarten