Det är en mycket, mycket fin sambo jag har. Springer och handlar åt mig stup i kvarten. Kommer hem med blåbärssoppa trots att jag inte har bett om det men som jag ändå kände att jag var extremt sugen på. Ger mig allt jag vill ha och behöver, klappar mig på pannan och säger att det är synd om mig när jag längtar efter sympati. Frågar apotekspersonalen om råd.
Viktigast av allt: står ut med mig när jag sjukgnäller och klagar och pustar och påstår att jag är nära döden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
tänk om man ändå hade en egen j mjönes :)
SvaraRadera