internationella kvinnodagen

Åh, den här dagen som för mig betyder mycket blandade känslor. För ett par år sen var jag alltid glad 8:e mars. Såg det som en anledning att... fira. En dag dedikerad till kvinnan och allt bra vi har åstadkommit, hur långt vi faktiskt har nått. Men nu, som sagt, blandade känslor. Vi har ju inte kommit särskilt långt.

Jag kan ändå känna glädje för att folk sluter upp, agerar, demonstrerar, uppmärksammar och faktiskt belyser jämställdhetskampen. Stolthet över allt stort alla fina människor gör.

Men däremot känner jag också stor sorg för att det ska behövas en (som om det ens räcker med EN av 365?) dag att fokusera på kvinnors rättigheter.

Och ilska för att så många kommer glömma bort vad som sägs idag redan i morgon. Besvikelse för att jag själv ibland omedvetet faller in i den traditionella könsroll som förväntas av mig. Frustration över att så många verkar tro att jämställdhet enbart handlar om kvinnors rättigheter.

Men, också rädsla för att bli bekväm. Att nöja sig med det som redan är. "Sverige är redan världens mest jämställda land, så varför hålla på att tjafsa?" Ja, tänk om man bara kunde nöja sig med att vara lite mindre värd, vad lätt det skulle vara för alla inblandade, att slippa det här "tjafset".

Kvällen ska jag i alla fall spendera med roliga, starka, kloka kvinnor som jag tycker väldigt mycket om.